När Bottas inte dominerar i världens snabbaste motorsport, är han upptagen med att köra riktigt fort på en gravelcykel. Och "riktigt fort" är en underdrift när man tänker på att den berömda finska cyklisten har tagit pallplatser i SBT Gravel och Belgian Waffle Ride, och till och med placerade sig mitt i fältet i UCI Gravel World Championships 2024 – ett lopp du inte ens får köra om du inte är brutalt snabb på två hjul.

F1-racing är extremt krävande – när du kör i över 300 km/h på banan utsätts du för G-krafter som stridspiloter måste klara av. Det kräver mycket uthållighet, så vi F1-förare lägger mycket tid på träning.

Det är faktiskt ungefär en 90/10-fördelning mellan träning/fys och körning. Jag cyklade lite, men var främst löpare. När jag träffade min partner (Canyon-SRAM-gravelcyklisten Tiffany Cromwell) började jag cykla gravel mycket mer. Jag blev helt fast för det. Självklart är Formel 1 min högsta prioritet, men cykling kommer tätt därefter.

Formel 1 och cykling är självklart mycket olika sporter och kräver olika färdigheter. Formel 1 är en sport som kräver mycket skicklighet men den är också extremt fysisk, beroende på banan. Formel 1-lopp kräver god kondition och uthållighet eftersom loppen kan vara allt upp emot två timmar långa. 

Med en cykel känns smärtan mest i benen och tröttheten drabbar främst lungorna och andningen. Inom Formel 1 gör det liksom ont i hela kroppen mot slutet av loppet. Med G-krafter som drar i kurva efter kurva ger det trötthet överallt, särskilt i nacken. Det jag gillar med cykling är att det naturligtvis ger mig kondition. 

Absolut. När jag är ute och cyklar bygger jag kondition, men jag använder också cykeln som ett sätt att släppa stress, du vet? Det är liksom ett bra sätt att rensa huvudet om jag är lite stressad och även en chans att utforska. Det är också ett tillfälle för mig att utmana mig själv när jag inte tävlar i bilen. Och när jag saknar att tävla med bil så tävlar jag på min cykel. Det ger mig faktiskt nästan samma känsla. Kanske inte 350 km/h och inte riktigt samma adrenalinkick, men när det gäller att utmana mig själv är det ganska likt.

För mig är den perfekta turen på en ny plats. Jag älskar att utforska. Oavsett om det är i Finland, i USA eller var jag än befinner mig i världen vill jag ha en ny upplevelse på cykeln. Man försöker lära sig lite från lokalbefolkningen och det är så kul. Man få se nya landskap, nya vyer, nya vägar, ny terräng. Cykelturen skulle vara på en gruscykel eftersom det är min favorit just nu.

Under själva cyklingen, ja, definitivt en kaffepaus och temperaturen skulle vara runt 25 grader Celsius och vindstilla. Jag skulle vara i gott sällskap, helst med Tiffany. Och sedan i slutet av cykelturen laddar man upp sin runda på Strava, tittar på data och kopplar av. En god öl efter cyklingen skulle vara en perfekt avslutning!

Riktigt givande. Jag älskar gravel och har lagt hundratals timmar på att cykla och tävla på en Grail. Att få sätta sig ner och samarbeta med teamet på Canyon för att skapa en cykel som speglar det jag själv tävlar på – och dessutom få ha kul med den disco-inspirerade designen? Det var riktigt kul. Jag tar min racing på stort allvar, men jag gillar också att slappna av och ha kul. Det är helt enkelt en del av min personlighet. Jag tycker att cykeln fångade essensen av det. Det är verkligen givande att veta att det finns andra cyklister där ute som cyklar och tävlar på något som är så personligt för mig.

Ärligt talat? Jag var mer nervös på startlinjen i Gravel-VM än jag är i starten av ett F1-lopp! Jag ville utmana mig själv. Jag ville ta mig i mål helskinnad. Och viktigast av allt, jag ville faktiskt njuta av det. Men med 182 kilometer visste jag också att det skulle bli en riktigt lång dag på cykeln. Jag visste att det skulle bli tufft – och det var det verkligen.

Det var enormt mycket folk där, köer in i singletrack-partierna i början, och jag fick laga en punktering 5 kilometer före mål! Jag var glad att jag tog mig i mål, och stödet från publiken längs banan var fantastiskt. Det var overkligt!